är kanske det svåraste beslutet man kan ta, men det börjar kännas som om det är dags! Aldrig har jag älskat ellerkommer att älska någon som T, ALDRIG!!! Spelar ingen roll vad alla säger, men även alla som sett oss tillsammans säger att det inte finns något mer passande par. Vi har exakt samma humor, samma musikstil, lika knäppa. De räcker med att vi tittar på varandra för att att brista ut i ett hjärtligt skratt. Å det gör så ont att behöva gå vidare...hoppas att du en dag följer efter, även fast jag tror slutet är nära. Han tror inte ens själv att han överlever året! Sommaren 2007 tog han en överdos, hjärtat va still i 4 min, sen fick de igång honom igen. Jag har hållt i hans hand otaliga gånger när hans hjärta rusat av för mycket, sett hans panikslagna ögon när livet är påväg att passera, hållt och tröstat, jag är den första som sett honom gråta. Han säger själv att han aldrig fått så mycket kärlek av någon inte ens av hans egen mamma, jag får honom att må för bra?! Han förtjänar inte mig...säger han. Vad kan jag göra mer än att finnas till?
Ana ahebak hayati!!!!
I alla fall det var en liten förklaring till varför jag varit som jag varit den här hösten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar