Varför kan jag inte glömma Turkiet och Alanya, jag trodde jag gått ifrån det helt men allt efter dagarna går så längtar jag tillbaka mer och mer, varför? Till vad?
Allt efter som årstiderna går tänker jag på vad som hände exakt då, som tex i oktober/november för 2 år sen så var jag helt galen i mandariner, var då gravid med min och Halils bebis. Fick mina mandarin psykoser så han fick gå ut 2 på natten och leta upp någon market som var öppen så jag kunde få äta. Månaderna gick och vi åkte till Sverige på julen för att fira den hemma med mamma och familjen, bara det han har ju varit här, åkt på samma väger jag åker på, gått i dom affärerna jag går i osv, varför va han tvungen att vara så dum???
På nyårsafton 2007/2008 förlorade jag barnet i 14 veckan, efter det gick allt utför, jag slet mig ur mig själv. Han älskade mig mer och mer för var dag även om det inte gick att älska mer, medan jag blev mer och mer avståndstagande. Jag hade nog med mig själv, tränade 2 timmar varje dag, solade, umgicks med tjejerna köpte bara sake rtill mig själv och längtade hem till Sverige. Den 28 maj flyttade jag hem igen och visste att jag aldrig mer skulle tillbaka. Jag lämnade Halil vid Damlatas, hans sista ord var jag älskar dig, sen klev jag på bussen och tittade ut där han stog med sina stora ögon och vinkade. Han trodde att han skulle komma till mig efter sommaren, men jag visste att jag lämnade honom för alltid!
Den här bilden har satt sig i mitt huvud, gjorde jag fel? När jag åkte var jag övertygad att känslorna var slut att jag ville inte se honom igen. Men allt eftersom dagarna går så vet jag, han var/är mannen i mitt liv den jag gifte mig med av så mycket kärlek! Hur ska jag kunna gå vidare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar