Ibland känns det som om jag funderar för mycket. Visst jag blev gravid helt oväntat, jag vet precis hur barn blir till men ja som sagt helt oplanerat och oväntat.
Nu är det så att jag och pappan till barnet har det inte alls bra, jag känner ibland att jag hatar honom något så fruktanvärt. Människan i sig är för snäll för sitt eget bästa, dumsnäll helt enkelt. O jag är en människa som kräver mycket speciellt behöver jag någon som kan säga ifrån, vilket denna inte kan.
Tänk om dessa tankar går över på barnet, tänk om jag inte kommer älska barnet som man ska! Är det normalt att känna såhär? Att vara gravid har för mig varit nått som ska vara fint, man ska vara lycklig, gå runt på rosa moln, men jag har bara motsatta känslor. Ibland känns det t.om. som om jag bara har satt käppar ihjulet för mig själv! Usch en tvivlare av största mått!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar